Rallarvise

«Rallarvise» er et skillingstrykk Alf Prøysen samlet inn til sin visespalte i Magasinet for alle på 1950-tallet. Han skriver at dette er en rallarvise som skiller seg ut fra de vanlige, med at det er rallarstil og eleganse i skjønn forening på norsk-svensk. Alf Prøysen mente og at den synges til samme melodi som Spillemannsvise.

Teksten

1.Nog så må jag väl forsörja mig til döden
fast jag gillar nog at spela på gitarr.
Men jag haver gjennomlevat många öden
ty jag haver varit månge flickors narr.

ref Ja nog er jag bedragen här i livet
hvem bjuder på ett glas eller två.

2.Snart så har jag til döden mig försörjat
jag er matt, klen og sväkt ut av kärlek.
Knapt så hadde jag min usla levnat börjat
förän första flickan grömt från mig svek.

3.Första flickan hon hette Amelina
hon va ljuvlig som Faen I hell.
Jisses jo va hjärtats ådror börja svia
när som flickan gör for andre sig tell.

4.Andra flickan hon var döpter Johanna
hennes läppar var som smör på karamell.
Men so bynte hon min kärlek at iblanda
mä ett dödandes gift en lördagskväll.

5.Detta giftet var kärlek til en annan,
kanskje bätre och rikar enn jag.
Derfor tager jag till flaskan och til kannan
alla dager liksom ävenså idag.

6.Tredje flickan hon hette Adalmina
hon va dotter till en finare schersant,
men hun skjukade av sorg och kval och pina
for hun blev bedragen av en löitenant.

7.Löitenanten ligger sjuk på lasaretten
inga ben han haver kvar uti sin kropp,
för jag smeckade den falskeliga sprätten
när han skulle gå til losamentet opp.

8.Fjärde flickan ho kallades Amanda
och hon tjänade i finare hus.
Och hon ville mig med kärlek beblanda
just mä henne en lördagskväll bardus.

9.För hon ägade ju penningar på banken,
hundrafemti kronor på en sparbanksbok,
men en dag så kommer der en annan fanken
som den häre rallaren ur brödet vrok.

10.Många flickor har jag älskat her i livet
alla haver de bedraget rallaren.
Ingen veta kan hur livet skulle blivit
om jag hållet mig til baraste en.

11.Men den allra sista hittat jag i skogen
midt i natten på en dikesren – å hei.
Det er den enda flickan som har blitt mig trogen
men den flickans navn det känner jag ei.

12.För hon skrattade och gret och sa adjöken
och döck inn i skogens mörkaste snår.
Kanskje va det rent en liten herregårdsfröken
som va ute på ett lite villospår.

Kilder

• De gamle visene 2 med Alf Prøysen, Forlaget For Alle, Oslo 1973