Wikipedia:Utvalgt svensk artikkel/Uke 43, 2017
En stjärna är en mycket stor och självlysande himlakropp av plasma. Den närmaste stjärnan sett från jorden är solen, vilken är källan till den allra största delen av energin på jorden. Andra stjärnor är synliga på natthimlen när de inte störs av solen, eller av andra ljusstarka objekt på jorden, så kallad ljusförorening. En stjärna lyser för att fusionen av atomkärnor i dess inre frigör enorma mängder energi, som så småningom färdas genom stjärnan och strålas ut i rymden. Nästan alla grundämnen tyngre än väte och helium är skapade i stjärnornas centrum.
Genom att observera stjärnornas spektrum, luminositet och rörelser genom rymden kan man avgöra stjärnornas massa, ålder, kemiska sammansättning och många andra egenskaper. Den totala massan är avgörande för hur stjärnan kommer utvecklas och dess slutgiltiga öde. En graf över temperaturen uppställd mot luminositeten, känd som ett Hertzsprung-Russell-diagram, gör det möjligt att bestämma stjärnans ålder och utvecklingsstadium.
En stjärna börjar som ett kollapsande moln av materia som består av väte, helium och små mängder av tyngre ämnen. När kärnan är tillräckligt tät, börjar vätet fusioneras till helium. Den återstående delen av stjärnans inre för bort energin från kärnan genom en kombination av strålnings- och konvektiva processer. Detta hindrar stjärnan från att kollapsa på sig själv av den omfattande gravitationen och alstrar en stjärnvind, som tillsammans med strålning sänds ut från ytan. ► Läs mer …